Arkiv

Årets AMC- träff hade vi bestämt skulle bli något enklare än de något mer lyxigare varianterna vi haft tidigare år. Valet föll för Herrfallet utanför Arboga, en rätt stor stugby och camping som gav möjligheter att vara mycket utomhus vid fint väder. 

Detta var mitt första läger som ordförande i föreningen så det var lite pirrigt att åka iväg. Skulle allt funka? Skulle alla få det bra? Fast samtidigt visste jag att det är ett kanongäng i styrelsen som jobbat intensivt hela våren med lägret, så min oro var obefogad.

Till Arboga hittar man lätt tänkte jag glatt hemma på gården innan jag packade in målardukar, vattenpistoler och skytteutrustning i bilen då jag gav mig av på fredags förmiddagen. Här protesterar de som känner mig, jag hittar ingenstans utan karta, kompass och gps… och så blev det även denna gång. Men efter att ha sett alla småvägar runt Herrfallet och kört rakt över en landningsbana mitt ute i skogen kom vi också fram.

De flesta hade inte kört samma omväg som vi utan var redan på plats när vi kom. Vi samlade ihop oss i konferenssalen för att säga hej och önska alla välkomna. Det var ett härligt gäng som hittat hit! Vi delade sen upp oss i olika grupper för att måla det bästa med sommaren och lära känna varandra bättre. Barnen fick t-shirts som de fick skriva sitt namn på, något som underlättade en hel del för oss senila ledare. Tavlorna visade vi upp för varandra under middagen samtidigt som vi presenterade oss lite mer för varandra. Tavlorna fick sedan stå och torka för att på lördagen bli gåvor till föreläsarna dagen efter. Efter middagen var de flesta trötta så det blev en tidig kväll då vi drog oss tillbaka till stugorna.

På lördagen började dagen med att Christina Renlund berättade om sin nya bok ”Litet syskon” och om små barns behov att berätta för föräldrarna. Under dagen medverkade föreläsare som bland annat Marie Eriksson ortoped från Olmed, AMC-teamet från Astrid Lindgrens barnsjukhus, Sonja Högset, La Hök, Gunilla Mattsson och Mia Hövmöller och pratade ortoser, träning för barn och vuxna med AMC mm.

Barnen samlades ute och delades upp i tre olika åldersgrupper. Assistenter anordnade aktiviteter och man gick på skattjakt, hade 3-kamp, pysslade, testade att rida, körde cyklar i en fart som gjorde att vi vuxna tittade bort o höll för öronen. Barnen gjorde också berättelseböcker med Christina som blev lite extra färgglada tack vare Lekplanetens bidrag av material. Sista timmen på lördag vart väldigt blöt då solen stekte på och vi kunde ha vattenkrig. Frågan är om det var vi vuxna eller barnen som hade roligast, vem som blev blötast vet vi dock!

Tyvärr var det väldigt få vuxna med AMC på lägret men det var otroligt givande ändå för de som kom, vi hoppas självklart på fler vuxna nästa gång. De hade ett eget intressant program, bl.a. en timme med AMC-teamet som sen drog ut över lunchen och en stund in på min föreläsning om att resa med funktionshinder. Så de fick sig en mindre uppläxning av mig, men det var det värt för alla inblandade då de fick möjlighet att ställa frågor privat till neurolog och sjukgymnast med kunskaper som annan sjukvårdspersonal inte kunnat ge oss. Sen höll Karin Schlyter en diskussionstimme om olika insatser man kan söka, bl. a. om LSS och LASS. Det var avsett för vuxna men hon fick glädjen att få prata med både småbarnsföräldrar, tonåringar och vuxna.

Naturligtvis hade även vi nöje på schemat. En make-up konsulent kom och visade oss hur man kan sminka sig själv, men även hur man kan förklara och visa assistenter hur man vill sminka sig.

Lagom till middagen dök trubaduren som skulle spela under kvällen upp. Vi njöt av god mat och framförallt utbytte erfarenheter med varandra. Barnen hade disco och mumsade på en massa godsaker som ICA sponsrat med, (tack!) och lekte tillsammans. Vi vuxna satt och lyssnade på den duktiga trubaduren och pratade långt in på småtimmarna.

På söndagsmorgonen berättade jag om min skyttekarriär, sen fick alla som ville testa att skjuta själva. Vi riggade upp alla pinaler och många ville prova. Där var det nog 7-åriga Ludde som var träffsäkrast.

Tiden går fort när man har roligt insåg nog de flesta av oss när det var dags för att samla ihop alla för ett gemensamt foto, skriva utvärdering, äta lunch och bege sig hemåt.

Det kändes som att det blev ett bra läger och att alla som kom fick ut något gott. Jag har själv åkt på läger nästan varje år sen jag var liten och det är något särskilt med just läger. Man hittar nya vänner, träffar andra med funktionshinder eller med samma diagnos som en själv, ser hur andra har löst saker som gör vardagen enklare och utbyter erfarenheter. Allt detta har gett mig massor och jag hoppas att jag idag kan få ge tillbaka lite av allt jag fått genom åren.

Jag vill också passa på att säga tack till alla i styrelsen för det enorma jobb ni gjort med årets AMC-träff, alla föreläsare och inte minst alla ni som kom på lägret. Tack också för att vi fick låna era underbara barn dessa dagar.

Vicki

 

Helgen i bilder

Hej!

Jag har tidigare varit med aktivt i styrelsen men valde för två år sedan att hoppa av då livet hade så mycket andra utmaningar att jag kände att jag inte riktigt hade tiden och orken att vara så engagerad som jag tycker att man ska vara när man är med i en styrelse.

Något som bland annat tagit min tid är att jag och min familj flyttade från Rotebro till Märsta utanför Stockholm, och i samband med detta så slutade jag rida på ridskolan jag ridit på sen 1982. Men inte slutade jag att rida för att vi flyttade. Nej det skulle jag aldrig kunna göra.

Jag letade snabbt upp en medryttarhäst och hittade världens mest underbara häst, Achilles!Achilles är en valack som tidigare gått som lektionshäst på Lurbo Ridskola i Uppsala. På ridskolan var han väldigt populär i alla grupper och han gick bland annat som handikapphäst. Detta är helt underbart för min del eftersom han då inte får panik om jag hamnar i obalans, utan han ser däremot till att balansera upp mig.


Achilles blev min
För snart ett år sedan fick jag frågan om jag inte ville ta över Achilles från hans tidigare ägare eftersom hon inte hade tid för honom och hon såg hur mycket han och jag betydde för varandra. Vem kan säga nej till något sådant? Inte jag i alla fall…I Augusti 2009 köpte jag Achilles och min största dröm sen jag varit liten gick i uppfyllelse.

Vi har sen förra sommaren tränat regelbundet varannan vecka för min dressyrtränare och vi gör framsteg hela tiden! För några veckor sedan tyckte både min tränare och mina stallkompisar att vi absolut skulle ge oss ut på tävlingsbanan, och jag gick med på att ställa upp – i alla fall en gång! Jag fixade Grönt Kort (vilket man måste ha för att få tävla) och blev medlem i en ridklubb och så anmälde jag oss till vår första tävling, en LC:1 på vår hemma klubb Lurbo Ridklubb.

Inför tävlingen
Jag kan lugnt säga att jag var ett nervöst vrak veckan innan! Det var mycket som skulle fixas, jag som inte tävlat på väldigt många år behövde vita ridbyxor, kavaj, plastrong, etc. Jag fick ihop allting och kvällen innan tävlingen så kom nästa prövning – att ”knoppa” Achilles. Efter en stund insåg jag att all den knoppning jag gjort för femton år sedan fortfarande satt i fingrarna, knopparna blev både runda och jämna. 

Kvällen innan passade jag även på att se till att alla saker var på plats där de skulle så att jag inte skulle glömma något på tävlingsmorgonen! På söndagen var det så dags för tävling. Jag var i stallet kvart över sju och släppte ut alla hästarna, sen fick Achilles stå på gången medan jag mockade och fixade och la in allt som skulle med i bilen och såg till att transporten var i ordning.

På fredagen hade vi varit och tränat på Lurbo för att se hur hästarna reagerade, och precis som på fredagen stod Achilles snällt i transporten på vägen upp till tävlingen. Vi parkerade på samma ställe som på fredagen och både Achilles och Shanni, min stallkompis häst som också var med, var först lite oroliga och gnäggiga när vi lät Shanni stå kvar i transporten. De lugnade dock snabbt ned sig.

Jag var rätt nervös innan jag satt upp på Achilles och kände hur han kändes – han var kanonladdad på framridningen och jag kände att det bådade gott inför programmet! På framridningen övade jag mycket på det som Hanna sagt till mig i fredags – galopp och halt, och att han tar det på en gång utan att det blir en dragkamp. Och så skulle jag tänka på att inte tappa innertygeln. Det var något jag försökte komma ihåg under hela programridningen.

Godkänt resultat
Sen var det då dags att bege sig in i collectingring och då kändes han fortfarande fin och framåt, det ändrade sig dock då vi fick gå in på banan och jag red ned för att visa honom domarbåset. När han såg domaren så var det ungefär som att han sa ”Aha, det här har jag gjort förut och nu sätter jag på autopiloten” och så blev han seg… och jag orkade inte riktigt rida ihop honom, så formen blev så där under programmet. Vi fick dock ett väldigt trevligt omdöme och skrapade ihop totalt 61,11%! Så vi red på godkänt resultat (som är över 60%) och vi kom inte sist, vi kom på 7:e plats av 19 starter. Jag red helt klart på mina förväntningar, jag hade som mål att rida över 60% och att komma inte sämre än näst sist eftersom jag så gärna ville slå åtminstone en – men nu slog jag ju en hel bunt!

Mersmak
Så nu ser vi fram emot att kunna vara med på fler tävlingar. Något jag själv tyckte var jätteroligt denna gången var att jag tävlade mot människor utan handikapp och det var inte någon, varken domare eller publik, som visste att jag har mitt handikapp – så jag blev ju verkligen jämförd mot alla andra och jag var inte sämst! Vi har naturligtvis mycket att finslipa och förbättra, men det är bara roligt att ha något att jobba emot. Nu är planen att klassificera mig så att jag även får tävla som handikappad ryttare, och vem vet, kanske kan vi lyckas kvalificera oss till handikapp SM?

 

 

Tove Mattsson ska delta i uppvisningarna på Aktiv Fritid-mässan i Kristianstad i slutet av maj. Tove är medlem i C4 Fäktklubb, den enda klubben i Sverige som erbjuder rullstolsfäktning. Elvaåringen från Fjälkinge siktar på att få tävlingslicens.

Titta på mig, in i ögonen, och stöt! Tränaren Emanuel Karlsson ger instruktioner och Tove Mattsson lyssnar koncentrerat. De sitter mitt emot vandra, Toves rullstol är fastspänd i en pist. I samma lokal håller de andra medlemmarna i klubben på med sin fäktträning. Tove är helt fokuserad på fäktningen och har inte tid med någon intervju. På frågan vad som är så bra med fäktning svarar hon: – Allt! I stället får mamma Helena Mattsson, som är med i träningslokalen den här onsdagskvällen, berätta om hur det började och vad fäktningen betyder för dottern.

– Simning har hon hållit på med sedan hon var baby, det ingår i hennes sjukgymnastik, så det kändes väl lite tråkigt. Tove ville hitta någon annan idrott som fungerade för henne och hon provade på massor. När hon fick testa rullstolsfäktning stämde det med en gång.

Individuell sport
Fäktning passar för dem som inte gillar lagsporter, och det är en sport där man tränar balansen, koordinationen och smidigheten. Man får också träna sin förmåga att tänka taktiskt. Tove Mattsson kom i kontakt med rullstolsfäktning för första gången vid en prova på-aktivitet som barnhabiliteringen hade i samarbete med Skåneidrotten och Kristianstad kommun 2009 och skrev in sig direkt som medlem i C4 Fäktklubb. Klubben, som firar 10-årsjubileum i år, har ett tjugotal aktiva medlemmar. Fäktarna har sin träningslokal i idrottshallen i Kristianstad.

– Tove kände sig jättevälkommen med en gång och blev väl mottagen av de andra ungdomarna i fäktklubben, säger Helena Mattsson. Här tränar hon tillsammans med de andra tjejerna och killarna i klubben. Hon är en i gänget.

Enda klubben i sitt slag

C4 Fäktlubb är ensam i Sverige om att ha rullstolsfäktning och någon tränarutbildning finns inte inom landet. Emanuel Karlsson har själv fått utveckla metoder för hur han ska lära ut fäktning till elever som sitter i rullstol. Tove är en tävlingsmänniska och att börja tävla i rullstolsfäktning är hennes mål.

– Hon har rätt förutsättningar för det, anser hennes tränare. Tove har både viljan och energin. Men ska hon ställa upp i tävlingar får hon åka till Danmark eller Tyskland, här hemma har hon inte några att tävla mot. Rullstolsfäktning är stort utomlands och är en av grenarna i Paralympics, men i Sverige har intresset inte tagit fart ännu.

I Kristianstad är det Tove och tre elever på Riksgymnasiet som brukar träna med C4 Fäktklubb. Helena tycker att fler barn och ungdomar skulle satsa på rullstolsfäktning.

– Det här betyder oerhört mycket för Tove. Detta är någonting som hon är duktig på, och det är bra för självförtroendet.

Tove har AMC och hennes mamma Helena Mattsson är sekreterare i AMC-föreningens styrelse. 

Källa: Tidningen Kristianstad